Jag har alltid älskat att skriva! När jag var yngre skrev jag långa sagor och hade stora ambitioner om ett karriär som författare. Jag kunde öppna ett dokument i Word, börja skriva och allt flöt på av sig själv. I högstadiet och gymnasiet fick vi otaliga gånger i uppgift att skriva noveller, inga problem. Jag skrev, jag skrev och jag skrev. Lärarna uppskattade vad jag skrev och uppmuntrade mitt engagemang.

 

Efter gymnasiet har jag studerat flera år på högskola och universitet. Det har gjort att jag är suverän på att skriva vetenskapliga texter, men det har också till stor del stört mitt kreativa flöde när det kommer till skrivande. Förut kunde jag hitta på vad som helst att skriva om och det var aldrig ett problem. Jag bara skrev utan att fundera allt för mycket på hur jag uttryckte mig och vilka ord jag använde. Det viktiga var vad jag skrev, inte hur. 

 

Idag har jag svårt för det. Omedvetet handlar mitt skrivande mer om hur jag skriver än vad, vilket blir krystat. Mitt främsta mål just nu är att komma ifrån det, att skriva text mer än ord, fokusera mer på betydelsen än formuleringen. I de inlägg jag skrivit än så länge har jag försökt låta bli att tänka för mycket. Det går ganska bra! Jag ska nog hitta tillbaka till mitt älskade, efterlängtade, saknade sinne för berättande och skrivande.