Den perfekta stunden

Jag har bekanta som är mycket öppna med sin livsplanering,
  • 2014 - förlovning
  • 2015 - bröllop
  • 2016 - första barnet
  • 2018 - andra barnet
och så vidare, mer eller mindre detaljerat. Jag kan inte låta bli att bli lite... fundersam. Att planera förlovning, bröllop, lägenhet, bil och dylikt är väl en sak. Men att planera barn så långt in i framtiden, att förvänta sig att det kommer att bli så, att planera syskon till barn som själva planeras födas om tidigast ett år. Det är ganska skrämmande. Jag oroar mig å deras vägnar för besvikelser, problem, svårigheter.
 
Jag förstår ju hur de tänker, de vill vara redo att ta emot barn. De vill ha kontroll över situationen. Fast om sanningen ska fram så vet ingen av oss hur våra liv ser ut år 2016. Då kanske stunden är den värsta för att välkomna ett barn till familjen. 2016 kanske det framstår som att nu, 2015, hade varit ett bättre år för att bli gravid. Finns det en perfekt stund för barn? Och kan vi förutse den?
 
I vårt fall, mitt och min sambos, är stunden kanske egentligen inte helt perfekt. Men jag är beredd på att det kanske inte tar sig direkt, att vi kanske har svårigheter att få barn, att vi drabbas av besvikelser. Jag vågar inte planera för barn i ett framtidsperspektiv mer än att barn finns i min framtid.
 
Jag tycker nog ändå att denna stunden är en alldeles lagomt perfekt stund för att försöka få barn. Vi skulle inte bli de första att få barn i "en stund som inte är helt perfekt", om andra klarat det så klarar vi det. Blir det krångligt så har vi i alla fall något att se fram emot och kämpa för, oavsett om det är en graviditet, en födelse eller att en bebis ska vakna så vi får krama, gosa och leka med den.
 

Vänners graviditeter

När jag var liten trodde, och drömde, jag om att bli mamma ung. Jag tänkte länge att jag skulle bli mamma först av mina barndoms- och tonårsvänner. Jag fick fel.
 
Min första barndomsvän att få barn har varit min vän längst av alla. Hennes första barn är ett par år gammalt och ska snart få ett syskon. På grund av att vi bor i olika städer, långt ifrån varandra, har jag träffat hennes barn begränsat. Men jag kan ärligt säga att jag har så varma känslor för barnet. Jag är övertygad om att jag kommer att få lika varma känslor för syskonet, men något alldeles särskilt är det med det första av mina vänners barn.
 
Nyligen fick jag veta att en nära vän ska få sitt första barn i år.  Det var verkligen vad som satte igång mina hormoner. Min glädje för henne var, och är, enorm! Men sorgen över att jag själv inte skulle få barn snart var så pass att det kändes rent fysiskt. Det gjorde så ont, samtidigt som jag var så glad för min väns skull och även för min egen - för jag skulle ju i alla fall få ytterligare en bebis i min vänkrets.
 
Kort efter beskedet om min nära väns graviditet började jag och min sambo försöka få barn. Att få barn samma år som en barndomsvän och en nära vän vore så roligt! Att ha så lika situationer, även om vi bor i olika städer, skulle kunna bli så bra. Vilket stöd! Fast ännu vet jag ju inte om jag är gravid. Men jag hoppas så innerligt och är jag inte gravid än så finns det gott om tid att bli det för en födsel i år. Och ärligt talat vore en bebis lika välkommet nästa år som i år, men så speciellt det vore att få barn samma år som mina vänner...

Att skriva

Jag har alltid älskat att skriva! När jag var yngre skrev jag långa sagor och hade stora ambitioner om ett karriär som författare. Jag kunde öppna ett dokument i Word, börja skriva och allt flöt på av sig själv. I högstadiet och gymnasiet fick vi otaliga gånger i uppgift att skriva noveller, inga problem. Jag skrev, jag skrev och jag skrev. Lärarna uppskattade vad jag skrev och uppmuntrade mitt engagemang.
 
Efter gymnasiet har jag studerat flera år på högskola och universitet. Det har gjort att jag är suverän på att skriva vetenskapliga texter, men det har också till stor del stört mitt kreativa flöde när det kommer till skrivande. Förut kunde jag hitta på vad som helst att skriva om och det var aldrig ett problem. Jag bara skrev utan att fundera allt för mycket på hur jag uttryckte mig och vilka ord jag använde. Det viktiga var vad jag skrev, inte hur
 
Idag har jag svårt för det. Omedvetet handlar mitt skrivande mer om hur jag skriver än vad, vilket blir krystat. Mitt främsta mål just nu är att komma ifrån det, att skriva text mer än ord, fokusera mer på betydelsen än formuleringen. I de inlägg jag skrivit än så länge har jag försökt låta bli att tänka för mycket. Det går ganska bra! Jag ska nog hitta tillbaka till mitt älskade, efterlängtade, saknade sinne för berättande och skrivande.

Tidigare inlägg