Förberedelser

Jag funderar på förberedelser jag kan göra redan nu, inför ett barn som "kommer någon gång, hellre förr än senare". Lite reafynd bland kläder och prylar är såklart medräknat, även att köpa plagg från särskilt söta kollektioner. Fundera på namn är roligt! Tycker jag, sambon suckar åt mig. Han förstår inte varför jag tycker att det är så roligt.
 
Diskutera syn på föräldraskap med sambon, vad hoppas vi kunna göra och förmedla för vårt barn? Vi brukar vara överens. Tur det! T.ex. vill vi sträva efter att fråga "Vad hände?" istället för att dra slutsatsen att vi alltid sett och uppfattat situationen rätt, att låta barnet berätta och resonera kring händelser. Vi har också båda en genusmedveten syn på livet, vårt barn ska vara barn och vi vill inte medvetet pusha barnet i en könsstereotyp riktning - hen ska få utvecklas i egen riktning. Vi vill gärna följa, snarare än leda, när det kommer till sådana frågor.
 
Vi har bestämt att inte avslöja att vi aktivt försöker bli med barn. Det är nog ganska rimligt egentligen, men samtidigt önskar jag att jag hade fler att prata med om detta. Därför är det himla bra att jag har bloggen. För att förbereda mig själv om vilken vändning mitt liv ska ta.
 
Har någon läsare tips på vettiga förberedelser att genomföra innan barnet ens fötts? Jag vill gärna höra era tankar!

Att göra skillnad på barn

Det var sommar och jag var på kollo. Jag och flera andra barn, av en slump framförallt pojkar, lekte tillsammans. Vad vi lekte minns jag inte särskilt och det är inte viktigt. Plötsligt ropar kolloledarna till oss att "Nu ska flickorna göra ditten och pojkarna datten". Jag frågade om jag fick göra samma aktivitet som pojkarna, jag var ju mitt uppe i en lek med dem och dessutom skulle de göra något som lockade mig mer. Nej, nixpix, absolut inte. Jag var ju flicka och skulle vara med de andra flickorna. Jag frågade varför och fick till svar "därför". Det ledde till att jag kände mig oerhört förminskad, begränsad, sårad och dömd. Jag deltog inte i någon av aktiviteterna utan satt istället i sovsalen gråtandes resten av dagen. Det var dagen jag förstod att jag förväntades vara "flicka" mer än "barn" eller "människa".
 
Jag har inget emot att jag uppfattas som kvinna, inga problematiska känslor inför mitt fysiska kön och jag uppskattar typiskt kvinnliga kläder. Men jag har aldrig trivts med förväntningarna att jag ska vara tyst, foglig och "piffig". Att sminka mig dagligen påverkade mitt tonåriga jag så pass att jag till slut upplevde mig så ful och abnorm utan smink att jag inte ens klarade av att slänga soporna osminkad utan jobbiga känslor och tankar.
 
På grund av mina erfarenheter, och andra människors erfarenheter som jag på olika vis tagit del av, blir jag bestört när jag läser Bambis inlägg om olika budskap på barntröjor från H&M. Det kan säkert framstå som en liten sak för den som vuxit upp utan minsta problematiska inställning till sitt kön. För mig som aldrig passat in i formen som "tyst, foglig, stilla prinsessa" ryser det till i kroppen när jag ser sådant.
 
Tycka vad man vill om skillnader mellan kön, men jag vädjar till alla att oavsett vilka kläder barnen har - lär dem att människor i första hand är individer. Barn är i grund och botten accepterande men får ofta lära sig av föräldrar att det ena är ok för pojkar och det andra för flickor. Det är säker omedvetet från de flesta föräldrar men att exempelvis säga att en flicka inte kan ha racerbil på tröjan eller att en pojke inte kan ha rosa kläder, leder till att barn som jag - som haft viljan att stå på mitten - får kommentarer av både vuxna och barn att vi inte är flickor nog.