Att hålla lugnet

Några dagar senare är jag fortfarande inne på att inte testa mig förrän mensen är sen, fast nu har jag sedan några dagar tillbaka "symptom" som jag inte brukar ha. Det gör det lite svårare att vänta med testandet. Suck. Denna eviga väntan. Hur ska jag stå ut när jag väl är gravid? Hjälp. Nu handlar det ju om dagar tills jag vet om det tagit eller inte, att sen behöva vänta flera månader... Hur står man ut?

En månad senare

Jag "lovade" mig själv, eller snarare hade förhoppningen, vid årskiftet att jag skulle skriva och läsa mer. Bloggen var ju en uppenbar del i det. Skrivandet går bra, tycker jag även om jag hade hoppats på att jag skulle skriva ett inlägg om dagen och riktigt så har det ju inte blivit. Men det går inte alltid att styra.
 
Förutom att skriva bloggen har jag också skrivit lite privata texter som bara jag läser, som dikter och påbörjade men ännu inte avslutade låttexter. Jag har också sökt ett jobb som har att göra med skrivande! Spännande, spännande. Fast jag tror att det finns andra som passar jobbet ännu bättre.
 
Vad gäller läsandet har jag börjat läsa fler bloggar och ännu mer nyheter, men skönlitterärt har det inte blivit alls. Fy mig. Jag ska ta att läsa om någon favorit för att få igång lässuget! Till exempel påbörjade jag Sagan om Isfolket för några alldeles för många år sedan, jag får nog läsa igenom alla igen och fortsätta på så vis!

Att försöka bli gravid

I ett av mina första inlägg här på bloggen fick jag en "förvarnande" kommentar om att ett plus på stickan kan ge upphov till blandade känslor. Alltså att även om en tror att en kommer att bli euforisk skulle känslan istället kunna vara glädje kombinerat med problematiska, mer negativa känslor. Jag börjar ana hur det är.
 
Än har jag ju inget plus på stickan men innan jag och sambon slutade använda skydd så var min barnlängtan stark och "självklar". Längtan är fortfarande stark men kanske inte lika självklar. Det har gått löjligt kort tid sedan vi slutade skydda oss, jag förstår att det här säkert låter naivt. Men på dessa veckor har jag hunnit fundera mycket. När vi började försöka var det så pirrigt, det är såklart fortfarande pirrigt men nu känns det inte längre så viktigt att det händer på en gång. Det känns just nu ok om det tar tid innan vi blir gravida, men det är så klart mer än ok om vi blir gravida snart.
 
Jag kanske ändrar mig nästa vecka och återgår till att önska att en graviditet händer "nu, nu, nu". Men de senaste dagarna har jag kommit till insikt med olika saker, som att om en graviditet dröjer betyder det inte att jag inte kommer att få barn såsmåningom. Det betyder inte heller att livet stannat, tvärtom. Om en graviditet dröjer kan vi förbereda oss mer, spara mer pengar, umgås bara vi två ock så vidare. Mina känslor blir mer lika sambons, "händer det så händer det" snarare än "det måste hända nu!". Antagligen en betydligt mer hälsosam liksom rimlig inställning. Vi får väl se vad jag säger om ytterligare några veckor, fler funderingar rikare. ;)
 
Det känns ok om det dröjer innan plus på stickan. Men det hade absolut varit otroligt välkommet om det dök upp redan denna månad. Det känns så skönt!
Känner ni igen mina tankar, ni som har barn eller försöker bli gravida?

Tidigare inlägg Nyare inlägg