I ärlighetens namn minns jag inte om det var på min tolvårsdag eller om det var julen 2012 som jag fick skivan. Men jag minns att jag verkligen hade önskat mig den. Tidigare hade jag önskat mig skivor som mitt äldre syskon sagt att jag borde önska mig. En jul föreslog syskonet att jag skulle önska mig Billie Pipers skiva Honey to the B, syskonet önskade sig Robyns My Truth. På så vis fick syskonet tillgång till bägge. Ganska smart! Och jag kommer ihåg att jag var ganska nöjd med och stolt över att vi tyckte om samma musik, mitt syskon var ju rätt så häftigt tyckte jag. Att jag egentligen blev lurad till detta förstod jag inte, eller så spelade det ingen roll - att vi hade något gemensamt var nog viktigare.

 

Hur som helst önskade jag mig The Arks In Lust We Trust. Längtade. Hoppades. Önskade. Berättade. Hoppades lite mer. Höll tummarna. Och jag fick skivan! Kanske fick jag min Walkman vid samma tillfälle, jag är inte säker, men jag minns hur jag satt vid köksbordet ihop med mitt syskon. Hörlurar över öronen och In Lust We Trust rullandes i Walkman:en. I skivfodralet följde ett häfte med, med bilder på bandet och alla sångtexter. En guldskatt! Jag sjöng med, lärde mig vartenda ord och försökte tappert sjunga varenda ton, fast många var alldeles för låga för en tolvårig sopran. Mitt syskon skrattade kiknandes åt mig när mina försök resulterade i ett enda muller och till slut väsningar som försvann när tonerna blev ännu lägre.

Jag visste, och vet än idag, hur varenda takt låter i varje sång, i vilken ordning låtarna kommer och vilka känslor de frambringar hos mig. Glädjespirande pirrer av 2000 light-years of darkness och stor igenkänning i hela sångtexten men särskilt de första raderna

I tonårsmörkret och längtan efter att lära mig hantera kroppens hormonvirrvarr var Tell me this night is over min bästa vän. Än idag älskar jag dessa toner. Sången har ett så oerhört mäktigt slut som dunkar i min själ och påminner mig om hur det kändes att må dåligt och uppleva att ljuset var långt borta - fast ändå inom synligt avstånd.

 

Och Vendelay. Skivan släpptes ganska kort efter en turbulent tid i mitt liv och varje låt hjälpte mig på något sätt.

Mäktigt, mäktigt, mäktigt. Värdefullt. Så oerhört värdefulla för en utsatt tolvårig med tvivelaktiga vänner, särskilt när ett av tolvåringens namn nästan är Vendelay (nu tror ni kanske att jag heter Vendela, det gör jag inte. Hehe!). Mitt tolvåriga jag kunde inte låta bli att inbilla sig att låten var skriven till just mig, i alla fall litegrann. Undermedvetet. Kanske. Mäktigt. Än idag.