I ett av mina första inlägg här på bloggen fick jag en "förvarnande" kommentar om att ett plus på stickan kan ge upphov till blandade känslor. Alltså att även om en tror att en kommer att bli euforisk skulle känslan istället kunna vara glädje kombinerat med problematiska, mer negativa känslor. Jag börjar ana hur det är.

 

Än har jag ju inget plus på stickan men innan jag och sambon slutade använda skydd så var min barnlängtan stark och "självklar". Längtan är fortfarande stark men kanske inte lika självklar. Det har gått löjligt kort tid sedan vi slutade skydda oss, jag förstår att det här säkert låter naivt. Men på dessa veckor har jag hunnit fundera mycket. När vi började försöka var det så pirrigt, det är såklart fortfarande pirrigt men nu känns det inte längre så viktigt att det händer på en gång. Det känns just nu ok om det tar tid innan vi blir gravida, men det är så klart mer än ok om vi blir gravida snart.

 

Jag kanske ändrar mig nästa vecka och återgår till att önska att en graviditet händer "nu, nu, nu". Men de senaste dagarna har jag kommit till insikt med olika saker, som att om en graviditet dröjer betyder det inte att jag inte kommer att få barn såsmåningom. Det betyder inte heller att livet stannat, tvärtom. Om en graviditet dröjer kan vi förbereda oss mer, spara mer pengar, umgås bara vi två ock så vidare. Mina känslor blir mer lika sambons, "händer det så händer det" snarare än "det måste hända nu!". Antagligen en betydligt mer hälsosam liksom rimlig inställning. Vi får väl se vad jag säger om ytterligare några veckor, fler funderingar rikare. ;)

 

Det känns ok om det dröjer innan plus på stickan. Men det hade absolut varit otroligt välkommet om det dök upp redan denna månad. Det känns så skönt!