In Lust We Trust

I ärlighetens namn minns jag inte om det var på min tolvårsdag eller om det var julen 2012 som jag fick skivan. Men jag minns att jag verkligen hade önskat mig den. Tidigare hade jag önskat mig skivor som mitt äldre syskon sagt att jag borde önska mig. En jul föreslog syskonet att jag skulle önska mig Billie Pipers skiva Honey to the B, syskonet önskade sig Robyns My Truth. På så vis fick syskonet tillgång till bägge. Ganska smart! Och jag kommer ihåg att jag var ganska nöjd med och stolt över att vi tyckte om samma musik, mitt syskon var ju rätt så häftigt tyckte jag. Att jag egentligen blev lurad till detta förstod jag inte, eller så spelade det ingen roll - att vi hade något gemensamt var nog viktigare.
 
Hur som helst önskade jag mig The Arks In Lust We Trust. Längtade. Hoppades. Önskade. Berättade. Hoppades lite mer. Höll tummarna. Och jag fick skivan! Kanske fick jag min Walkman vid samma tillfälle, jag är inte säker, men jag minns hur jag satt vid köksbordet ihop med mitt syskon. Hörlurar över öronen och In Lust We Trust rullandes i Walkman:en. I skivfodralet följde ett häfte med, med bilder på bandet och alla sångtexter. En guldskatt! Jag sjöng med, lärde mig vartenda ord och försökte tappert sjunga varenda ton, fast många var alldeles för låga för en tolvårig sopran. Mitt syskon skrattade kiknandes åt mig när mina försök resulterade i ett enda muller och till slut väsningar som försvann när tonerna blev ännu lägre.

Jag visste, och vet än idag, hur varenda takt låter i varje sång, i vilken ordning låtarna kommer och vilka känslor de frambringar hos mig. Glädjespirande pirrer av 2000 light-years of darkness och stor igenkänning i hela sångtexten men särskilt de första raderna
Tell me can my eyes betray me?
Do they say how happy i feel
When no one takes the seat beside me
On the bus and make a fuss?
Then Im easy
 
I tonårsmörkret och längtan efter att lära mig hantera kroppens hormonvirrvarr var Tell me this night is over min bästa vän. Än idag älskar jag dessa toner. Sången har ett så oerhört mäktigt slut som dunkar i min själ och påminner mig om hur det kändes att må dåligt och uppleva att ljuset var långt borta - fast ändå inom synligt avstånd.
 
Och Vendelay. Skivan släpptes ganska kort efter en turbulent tid i mitt liv och varje låt hjälpte mig på något sätt.
Now i hear  that people's
talking garbage about you
and it as goes with such things
the most of it aint true
so i write this song just to say to you
I believe in you, -I do, Vendelay
Mäktigt, mäktigt, mäktigt. Värdefullt. Så oerhört värdefulla för en utsatt tolvårig med tvivelaktiga vänner, särskilt när ett av tolvåringens namn nästan är Vendelay (nu tror ni kanske att jag heter Vendela, det gör jag inte. Hehe!). Mitt tolvåriga jag kunde inte låta bli att inbilla sig att låten var skriven till just mig, i alla fall litegrann. Undermedvetet. Kanske. Mäktigt. Än idag.

Att göra skillnad på barn

Det var sommar och jag var på kollo. Jag och flera andra barn, av en slump framförallt pojkar, lekte tillsammans. Vad vi lekte minns jag inte särskilt och det är inte viktigt. Plötsligt ropar kolloledarna till oss att "Nu ska flickorna göra ditten och pojkarna datten". Jag frågade om jag fick göra samma aktivitet som pojkarna, jag var ju mitt uppe i en lek med dem och dessutom skulle de göra något som lockade mig mer. Nej, nixpix, absolut inte. Jag var ju flicka och skulle vara med de andra flickorna. Jag frågade varför och fick till svar "därför". Det ledde till att jag kände mig oerhört förminskad, begränsad, sårad och dömd. Jag deltog inte i någon av aktiviteterna utan satt istället i sovsalen gråtandes resten av dagen. Det var dagen jag förstod att jag förväntades vara "flicka" mer än "barn" eller "människa".
 
Jag har inget emot att jag uppfattas som kvinna, inga problematiska känslor inför mitt fysiska kön och jag uppskattar typiskt kvinnliga kläder. Men jag har aldrig trivts med förväntningarna att jag ska vara tyst, foglig och "piffig". Att sminka mig dagligen påverkade mitt tonåriga jag så pass att jag till slut upplevde mig så ful och abnorm utan smink att jag inte ens klarade av att slänga soporna osminkad utan jobbiga känslor och tankar.
 
På grund av mina erfarenheter, och andra människors erfarenheter som jag på olika vis tagit del av, blir jag bestört när jag läser Bambis inlägg om olika budskap på barntröjor från H&M. Det kan säkert framstå som en liten sak för den som vuxit upp utan minsta problematiska inställning till sitt kön. För mig som aldrig passat in i formen som "tyst, foglig, stilla prinsessa" ryser det till i kroppen när jag ser sådant.
 
Tycka vad man vill om skillnader mellan kön, men jag vädjar till alla att oavsett vilka kläder barnen har - lär dem att människor i första hand är individer. Barn är i grund och botten accepterande men får ofta lära sig av föräldrar att det ena är ok för pojkar och det andra för flickor. Det är säker omedvetet från de flesta föräldrar men att exempelvis säga att en flicka inte kan ha racerbil på tröjan eller att en pojke inte kan ha rosa kläder, leder till att barn som jag - som haft viljan att stå på mitten - får kommentarer av både vuxna och barn att vi inte är flickor nog.

Vara någon, vara sig själv

När jag gick i högstadiet var min högsta önskan att vara alternativ, att inte vara en i mängden. Jag ville att det skulle synas att jag inte kände mig som alla andra. Jag sminkade mig svart runt ögonen, bar tajta svarta jeans och svart manchesterkavaj, men kände att jag var misslyckad i mitt försök att vara alternativ. På tunnelbanan höjde jag volymen på freestylen för att det skulle höras att jag lyssnade på Evanescence, jag hade gröna converse (till skillnad från "alla vanliga" som hade vita converse) och drog fram luggen i ansiktet, men jag kände mig misslyckad i mitt försök att vara alternativ.
 
När jag började gymnasiet fick jag vänner med alla möjliga stilar. Jag minns en nationaldag då vi samlades i en park, inte nödvändigtvis för att fira nationaldagen utan snarare för att nationaldagen var en ursäkt att svira. En efter en samlades vi, vänner, vänners vänner, vänners vänners vänner och så vidare. I slutet av kvällen, eller snarare natten den 7 juni, var vi ett 50tal ungdomar i samlad skara med en stor variation av stilar. Det var kickers, rockabillys, punkare, raggare, glamrockare, "vanliga" och jag-visste-inte-ens-då-vad-alla-stilar-kallades. Jag snappade upp band, klädmärken, uttryck och frisyrer. Ville prova allt.
 
Idag då jag ser mitt klassfoto från högstadiet ser jag tydligt och klart att jag inte såg ut som alla andra. Jag såg ut så som jag ville se ut, utan att se det då. Nästan alla andra var välkammade med naturlig hårfärg, blå jeans och en ljus t-shirt med något glatt tryck. Jag hade rufsigt hår med luggen hängandes för ansiktet, knallrött hår, svarta stuprör, mörk t-shirt och svart manchesterkavaj. Tro mig, jag var precis så alternativ och utstickande som alla andra.
 
I gymnasiet började jag acceptera att jag aldrig fullt ut anammade en särskild stil. Istället tog jag alltså delar av olika stilar och satte ihop till något eget. Ironiskt nog resulterade det i att bekanta, bakom min rygg, uttryckte att jag "bara lekte" och "inte var på riktigt". Med det menades att jag inte var tillräckligt häftig, antar jag, eller kanske att jag inte var riktigt värdig "deras" band, "deras" klädstil, "deras" uttryck och "deras" frisyrer. Vilken tur att jag hade slutat lyssna på sådant!
 
Nu för tiden tänker jag att olika perioder i mitt liv också har inneburit olika identiteter, olika personligheter, olika jag. Jag har svårt att greppa uttryck som "var dig själv". Till att börja med vet jag fortfarande inte vem jag själv just idag är, men jag är säker på att jag vet det om 5 år. Vem jag är då vet jag först 5 år senare, och så vidare. Mitt liv idag är ju såklart samma liv, men inte samma sätt att leva livet, som det var för 5, 10 eller 15 år sedan. Olika situationer innebär olika behov, olika tankar och olika viljor. Finns det någon läsare som har förstår eller till och med känner igen sig i detta?
 
Hur som helst är det en tillfredsställande tanke att jag kommer att veta vem jag är idag, men först om 5 år. För det betyder att jag inte behöver leta, utan kan ägna min tid helt åt till att leva och vara istället! Visst är väl det härligt?

Tidigare inlägg Nyare inlägg