När jag gick i högstadiet var min högsta önskan att vara alternativ, att inte vara en i mängden. Jag ville att det skulle synas att jag inte kände mig som alla andra. Jag sminkade mig svart runt ögonen, bar tajta svarta jeans och svart manchesterkavaj, men kände att jag var misslyckad i mitt försök att vara alternativ. På tunnelbanan höjde jag volymen på freestylen för att det skulle höras att jag lyssnade på Evanescence, jag hade gröna converse (till skillnad från "alla vanliga" som hade vita converse) och drog fram luggen i ansiktet, men jag kände mig misslyckad i mitt försök att vara alternativ.

 

När jag började gymnasiet fick jag vänner med alla möjliga stilar. Jag minns en nationaldag då vi samlades i en park, inte nödvändigtvis för att fira nationaldagen utan snarare för att nationaldagen var en ursäkt att svira. En efter en samlades vi, vänner, vänners vänner, vänners vänners vänner och så vidare. I slutet av kvällen, eller snarare natten den 7 juni, var vi ett 50tal ungdomar i samlad skara med en stor variation av stilar. Det var kickers, rockabillys, punkare, raggare, glamrockare, "vanliga" och jag-visste-inte-ens-då-vad-alla-stilar-kallades. Jag snappade upp band, klädmärken, uttryck och frisyrer. Ville prova allt.

 

Idag då jag ser mitt klassfoto från högstadiet ser jag tydligt och klart att jag inte såg ut som alla andra. Jag såg ut så som jag ville se ut, utan att se det då. Nästan alla andra var välkammade med naturlig hårfärg, blå jeans och en ljus t-shirt med något glatt tryck. Jag hade rufsigt hår med luggen hängandes för ansiktet, knallrött hår, svarta stuprör, mörk t-shirt och svart manchesterkavaj. Tro mig, jag var precis så alternativ och utstickande som alla andra.

 

I gymnasiet började jag acceptera att jag aldrig fullt ut anammade en särskild stil. Istället tog jag alltså delar av olika stilar och satte ihop till något eget. Ironiskt nog resulterade det i att bekanta, bakom min rygg, uttryckte att jag "bara lekte" och "inte var på riktigt". Med det menades att jag inte var tillräckligt häftig, antar jag, eller kanske att jag inte var riktigt värdig "deras" band, "deras" klädstil, "deras" uttryck och "deras" frisyrer. Vilken tur att jag hade slutat lyssna på sådant!

 

Nu för tiden tänker jag att olika perioder i mitt liv också har inneburit olika identiteter, olika personligheter, olika jag. Jag har svårt att greppa uttryck som "var dig själv". Till att börja med vet jag fortfarande inte vem jag själv just idag är, men jag är säker på att jag vet det om 5 år. Vem jag är då vet jag först 5 år senare, och så vidare. Mitt liv idag är ju såklart samma liv, men inte samma sätt att leva livet, som det var för 5, 10 eller 15 år sedan. Olika situationer innebär olika behov, olika tankar och olika viljor. Finns det någon läsare som har förstår eller till och med känner igen sig i detta?

 

Hur som helst är det en tillfredsställande tanke att jag kommer att veta vem jag är idag, men först om 5 år. För det betyder att jag inte behöver leta, utan kan ägna min tid helt åt till att leva och vara istället! Visst är väl det härligt?