En sak jag har svårt att förstå är hur jag ska klara en graviditet. Jag har ännu några dagar kvar innan jag kan ta ett graviditetstest och jag är så fruktansvärt otålig. Jag inbillar mig att om jag visar mig vara gravid så kommer jag att lugna mig för att "då vet jag ju att ett barn kommer så småningom". Nästa sekund hånar jag mina egna tankar. Hur kan jag vara så naiv? Även om jag är gravid betyder det ju inte att det kommer ett barn, sorgligt nog. Och skulle jag vara gravid - och barnet mår bra - så lär jag väl knappast vara lugn och tålmodig?! Jag känner mig själv så dåligt, fast ändå så väl.

 

Apropå att "känna mig själv" så är jag nyfiken på vem jag kommer att bli till, om jag blir mamma. Jag är nästan lika rädd som fascinerad över hur mycket jag kommer att förändras.

Jag roas av att höra och läsa andra unga människor (ännu ej föräldrar) reflektera över hur de ska vara som föräldrar. Själv finner jag det fullkomligt uppenbart att ingen kan förutse sådant. När ett barn kommer till familjen förändras hela världen, och med den värderingar, tankar och viljan. Jag kan nog ana vissa drag som kommer att finnas i mitt och sambons föräldraskap, men att bestämt hävda att det kommer att bli si och så. Nja. Inte direkt. Allt jag kan säga att jag vet är att mitt barn alltid kommer vara älskad, respekterad och behandlad utifrån sitt individuella behov. Mitt, eller mina, barn är redan älskad(e).