Bebisar

Hej!
Jag tänkte precis som du när jag och min man började försöka. Tänk om vi inte kan, tänk om det blir missfall tänk om det tänk om det där. Och de tankarna är normala att ha. Klart man funderar om man aldrig varit gravid, då vet man ju inte om det fungerar som det ska. Vi lyckades på fjärde försöket och för oss blev det på något sätt lättare efter två misslyckade försök, då slutade jag fundera så mycket. Vi tänkte att eftersom det inte gått på två gånger, varför ska det gå nu? Vi försökte pricka ägglossning och ha mycket sex just då men det gick ändå inte. På fjärde försöket tog det sig, och då hade vi bara sex två gånger på en vecka. Jag tyckte som sagt att det blev lättare att sluta fundera efter ett tag.
Men något som jag också vill berätta är att även fast man längtar ihjäl sig efter ett plus kan man känna sig ganska likgiltig när man väl vet att man är gravid. Man kan ha svårt att tro på det och bli lite besviken över att man inte är himlastormande lycklig, för det borde man vara och det är inte heller konstigt.
Och vad gäller risken för missfall, när vi fick plus så tänkte vi att om det blir missfall så vet vi iallafall att vi kan bli gravida och det är en lättnad i sig.
Lycka till!

Stort tack för din kommentar Marie!

Jag vet precis hur du känner. Redan när vi började planera vårt bröllop började vi prata mycket om barn. Dock var det bara att vänta till bröllopet var över (jag ville komma i drömklänningen jag köpt och kunna smutta champagne på den stora dagen) men jag slutade i alla fall med p-pillerna. När vi sedan äntligen kunde börja försöka var jag supernojig att något skulle vara fel. Flera av mina närmsta vänner berättade att de var gravida och jag kunde inte tänka på annat. Hade under ett tag använt äl-test (även innan vi började försöka för att se att allt kommit igång efter p-pillerna) men fick aldrig utslag. Stress! Men på andra försöket blev vi gravida. Även om jag även den månaden inte fått något utslag på äl-testerna. Jag kunde däremot aldrig tro att oron över missfall skulle vara ännu värre än oron att kunna få barn. Håller alla tummar och tår att allt ska gå vägen. Det jag hade velat säga till mig själv nu i efterhand är att inte stressa så mycket över allt. Lättare sagt än gjort men stress gör inget bättre.

Stort lycka till!

Jag är 27 år och hade inte tänkt tanken på att skaffa barn än, efter 30 sa jag till mig själv. Vid en cellprovtagning upptäcktes något som skulle kunna vara förändringar och - för att göra en lång historia kort - med det började ett halvår av regelbundna gynbesök. Min gynekolog bestämde sig för att ta fertilitetsprover (fortfarande oklart varför) som sedermera visade på eventuellt nedsatt fertilitet. För mig startade det samma process som du beskriver, det enda jag tänkte på var bebisar och graviditeter, jag blev sjukt deppig. Min kille var inte alls redo för barn och ville att vi båda skulle plugga klart först, vi bodde inte ens tillsammans under den här perioden. Så en dag i somras hade vi oskyddat sex, jag visste att det var i närheten av ÄL men sa inget till min kille eftersom jag ändå inte trodde att jag skulle kunna bli gravid.
Nu är jag i vecka 30 och blev alltså gravid på första "försöket".
Min poäng med den här utläggningen är att kroppen och fertiliteten är ett mysterium, och jag önskar att jag inte hade slösat ett halvår på att vara ledsen över något som jag faktiskt inte kan kontrollera. Det finns så många möjligheter idag att få barn för den som inte lyckas på egen hand, glöm inte det!
Lycka till, tyck om dig själv och lita på din kropp!

Jag var 22 (eller 23) nyss fyllda när vi skulle börja försöka efter att jag jobbat ett år för att få ihop sgi och sånt. Ville inte ha decemberbarn så skulle vänta till april. Men tänkte då så smart i mars att vi kunde börja då, för det ej lär ta sig på första försöket.
Jag var aldrig orolig. Det kanske var felet. Men det kan ju ta ett år liksom tänkte ju jag.
Min barndomsbästis fick sen ett barn året efter. Och ett till året därpå.
Jag ringde nånstans och hamnade i kö för utredning. Och sen blev det nästan ett år att vänta på läkartid. Men vi kollades upp men inget fel. När vi då sen försökt i 3 år skulle vi få IVF.
Men då, som ett mirakel blev jag gravid och vi skulle gifta oss.
Inte då så roligt att få missfall i v 12. Några dagar före bröllopet. Lyckat, verkligen. Jag blödde som en gris i nån vecka och lite några månader till. Och bröllopsresan blev på vintern istället för sommaren direkt efter bröllopet.

Ja ja. Så kunde det gå. Min barndomsbästis fick ännu ett barn. Och nyss ett till.
Och jag fyller 29 om några dagar. Har varit gift i över tre år.

Men vid min nästa mens ska jag börja med sprutor för IVF. Så i år kanske det äntligen händer.

Jag hoppas på bättre lycka för er!

.. jag skrev en mindre uppsats här nyss, om när jag fick missfall i vecka 13 och hur jag klandrade mig själv för att vara värdelös när "alla andra" lyckades behålla sitt barn i magen. Men, jag raderade det för jag insåg att jag känner ju inte dig, faktum är att detta är första gången jag är inne på din blogg. Vad lustigt att man kan öppna sig för en främmande människa på det där sättet så länge det är ett ämne man verkligen har något att säga om. Hur som helst, jag håller tummarna för er i er "bebisverkstad"!